Smultronmålla, Chenopodium capitatum, dök upp i Gårdveda. Efter 71 år.

Det var ett tag sen sist men nu finns den i Småland igen; den märkliga smultronmållan, Chenopodium capitatum. Att den skulle dyka upp just i Gårdveda, får väl sorteras in under slumpens ojämna utlottande av angenäma överraskningar.

Men ändå; scenen fanns. Och dess viktiga aktörer;

§ Ett, förvisso kontroversiellt, vägbygge med tillhörande, orangefärgad personal.

§ Som alla vägbyggen lämnade även detta nyanlagda slänter efter sig, slänter som både av estetiska och erosionshämmande skäl sås in.

§ För detta ändmål krävs stora mängder gräsfrö och dessa samlingar av små graminida DNA-paket innehåller alltid en viss mängd ”orenheter”. Kort sagt; andra arters frö. Ofta vad människor i gemen kallar ogräs.

§ Plus, och det är inte det minst viktiga i sammanhanget, en observant botanist, hjältinnan i dramat.

Akt I

Britt-Marie Fridsén i Målilla har hund. Och precis som alla hundar behöver den sin dagliga motions-promenad för att samtidigt tillfredställa sina naturbehov. Den här dagen, i slutet av augusti, ledde hundens basala behov till ett stycke botanisk historia i Hultsfreds kommun.

Britt-Marie visste inte riktigt vad det var hon såg men det verkade i alla fall en smula mysko.

Nästa gång Britt-Marie och hunden passerar förbi den nybyggda vägen i Gårdveda, kanske en vecka senare, ter sig fyndet inte mindre märkligt. Britt-Marie är en van, observant och hängiven fält-botanist. Hon ser när någonting annorlunda dyker upp. Därför kan hon naturligtvis inte låta bli att böja sig ner och plocka en planta som inte liknar någonting hon tidigare sett.

– Den liknar en målla, sade hon. Antingen smultron- eller bärmålla. Det var vad jag kom fram till med hjälp av Stenbergs flora.

På naturskyddsföreningens ”Öppna hus” i Ekhyddan presenterade hon sitt fynd och sin teori. Olika åsikter svävade i luften bland kamraterna. Den specifika personen föredrar att behålla sin anonymitet, men det fanns till och med allvarliga försök att försöka förvandla fyndet till en spirea av här icke nämnd art.

Akt II

Egentligen fanns det aldrig någon tvekan vad arttillhörigheten beträffar. Arten är en av två rödfruktiga mållor i vår floristiska pool. Smultronmålla, Chenopodium capitatum, är tämligen väl skild från bärmålla, Chenopodium foliosum.

Även om nyckeln för släktet Chenopodium i Krok-Almqvist inte är helt lyckad vad gäller de här båda arterna, kodar arten ganska smärtfritt ut om man kombinerar ”Kroken” och Stenbergs.

Nyckel, utförlig text och tydlig bild.

Hur hett är då fyndet i Gårdveda? För en person som inte är intresserad av botanik kan det synas en smula märkligt att bli upphetsad över en liten ynklig, rödfruktig planta. Men en titt på utbred-ningskartorna i ”Den Nordiska Floran” visar att det handlar om ett fynd utöver det ordinära.

Smultronmålla har nämligen ingen egen utbred-ningskarta. Precis som en del andra, mer eller mindre, tillfälliga arter som oftast är ytterst sällsynta.

Smultronmålla är ytterst sällsynt på svenskt territorium. Senaste svenska fyndet 1965.

Senaste småländska fyndet är nästan fyrtio år äldre; 1926 (!) av Trolander i en balkongträdgård i Växjö. Vad som nu menas med det?!

Nästa kuriosum dyker upp i dramat, förmedlat av i första hand Mora Aronsson på Artdatabanken och i andra hand av Margareta Edqvist i Nässjö; smultronmållan är funnen på flera platser i Sverige. Just i år, 1997.

Förutom i Gårdveda; på en lokal i Södermanland, en lokal i Bohuslän och två lokaler i Göteborg.

Samtliga lokaler med en gemensam nämnare; vägbyggen.

Akt III

Insådda vägslänter har alltid varit en ymnig källa till glädjeämnen för raritetstörstiga lokalbotanister.

Oftast blir det inte napp och ett otal timmar känns ibland som bortkastade. Men åtminstone någon gång per fältsäsong slår blixten ner i form av en veritabel florakick. Då är bortkastade timmar glömda.

Men frågorna hopar sig över fyndet i Gårdveda.

Hur? Varför? Vem? När?

Vem? Under ett givande samtal med Bert-Olof Knutsson i Gårdveda kan han meddela att

vägbygget utförts av Vägverket Produktion (f.d.Syd). I jämförelse med de andra fynden i Sverige 1997 blev den uppgiften störande.

Vägbygge som gemensam faktor, javisst. Men på de andra fyra lokalerna visade det sig att Skanska varit entrprenör.

Nästa steg i detektivarbetet; finn en man/kvinna ansvarig för insåning av grässlänter inom Produktion Syd!

Han fanns. I Växjö.

Bernard Agardh är anställd i Produktion Syd Markvård. Företaget sysslar nästan uteslutande med sådd av vägslänter, parker, fotbollsplaner o.dyl. De är helt enkelt experter på den typen av arbeten och har stadigt tre bilar ute under hög-säsong som med hjälp av tryckluft effektivt sprutar ut gräsfröet. Bilarna opererar över stora delar av södra Sverige. 26 juni 1997 fanns en bil i Gårdveda, berättar Agardh.

Bingo!

Är vi nöjda nu när vi kan konstatera att Produktion Syd Markvårds bil, med största sannolikhet, kräkts upp sin gräsfröblandning med diverse orenheter i och lämnat efter sig något man inte sett i Småland på 71 år?

Nej!

Akt IV

Arne Persson kommer att bli en nyckelfigur i resten av dramat. Han satt inne med lösningen hela tiden. Men det gäller ju att hitta rätt person så fort som möjligt (speciellt när det börjar närma sig dead-line och mera därtill). Han finns på Weibulls i Landskrona och är en av de ansvariga för försäljning av utsäden, gräsfrön alltså, till Produktion Syd Markvård i Växjö.

Slänten i Gårdveda såddes in med en fröblandning som har fått varunamnet, just det, Vägslänt.

Blandningen består av olika arter gräs och även olika underarter inom arterna.

Till exempel; tre olika rödsvinglar, Festuca rubra coll. ett par olika ängsgröen, Poa pratensis coll. Rödven, Agrostis capillaris, hårdsvingel Festuca brevipila och vildtimotej, Phleum pratense ssp. bertolonii.

Nu hör det till saken, och det är viktigt i det här fallet, att Weibulls blandar till sina gräsfrö-blandningar själva med tanke på att de har flera i sortimentet utöver just Vägslänt. Detta för att få total kontroll över produkterna som distribueras.

De flesta gräsfröblandningar består till största delen av olika sorters rödsvingel och ängsgröe. Båda arterna odlas i Landskrona av företaget självt.

Just i år, det kan variera inom intervallet tio procent ungefär, bestod blandningen Vägslänt av cirka 80 % rödsvingel och ängsgröe.

Odlat på hemmaplan, alltså.

Smultronmållan är en lika stor raritet i Skåne som i Småland, därför låg det nära till hands att utesluta rödsvingel- och ängsgröeodlingarna i Landskrona som källor för våra mållfrön i Gårdveda.

En logisk slutsats som skulle visa sig riktig.

Kvar fanns tre arter att välja på. Tre arter som köps upp utomlands, importeras och med stor noggrann-het blandas med det inhemska fröet; rödven och vildtimotej från Nordamerika, hårdsvingel från Holland.

Lösningen är nära nu.

Smultronmållan är förmodligen av holländskt eller nordamerikanskt ursprung

Och här ges oväntad hjälp på traven av svensk lagstiftning. Svensk noggrannhet och vilja att bevara kontroll över tillvaron.

Ur varje parti, varje del, varje komponent i Weibulls fröblandningar arkiveras en viss mängd för eventuell framtida kontroll. Eftersom det är helt omöjligt att skapa en gräsfröblandning fri från orenheter, rensningsmetoderna är helt enkelt inte hundraprocentiga (som väl är) och personalen på Weibulls frölaboratorium har analyserat mängden ogräsfrö, och vilka arter, i varje komponent i fröblandningen finns uppgifterna lätt tillgängliga för Arne Persson.

 

Akt V

Firman heter Johnson Seeds och finns någonstans i staten Manitoba, Kanada. Den levererar bland annat vildtimotej till ett holländskt företag som vidareexporterar gräsfrö till Sverige. Precis som i alla andra odlingar förekommer ogräs, det vill säga icke önskvärda växter.

Skörden 1996 fanns bland annat någon sorts groblad, Plantago major coll. , strandskräppa, Rumex maritimus, och smultronmålla, Chenopodium capitatum växande bland de vajande stråna.

Några av dessa smultronmållefrön tog båten, eller flyget, tillsammans med vildtimotej till Holland och distribuerades vidare till Weibulls.

Weibulls, Arne Persson, blandade samman ett antal komponenter, bland annat vildtimotej från Kanada, till en gräsfröblandning som kallas Vägslänt.

Bernard Agardh i Växjö, Produktion Syd Markvård, köper blandningen Vägslänt från Weibulls och några dagar efter midsommarafton 1997, närmare bestämt 26 juni, äntrar en av företagets tre specialbilar den nyanlagda vägen i Gårdveda.

I slutet av augusti tar Britt-Marie Fridsén en promenad med sin hund………………………….!
Tommy Nilsson 1997